Woho! Nu har vi gått förbi det beräknade födelsedatumet som var den 22 september, men jag är inte förvånad över att bebisen ligger kvar i magen då endast 4-5% föds på sin bf och alla dagar fram till gravidvecka 41+6 räknas som helt normalt.
Nu vet jag att bebisen är färdigutvecklad vilket känns jätteskönt. Moderkakan ligger inte ivägen och bebisen har fixerat sig med huvudet neråt. Allt detta gör att jag blir tryggare inför att förlossningen ska påbörjas. Jag upplever dessutom att jag har hunnit göra det som behövs för att vara så förberedd som möjligt inför mammalivet. Jag tror aldrig att jag kommer känna mig 100% redo, men nu har jag uppnått ett lugn där jag ändå kan säga att jag kan hantera det.
Jag är väldigt rädd för den smärta som en förlossning medför, och kanske ännu räddare för de komplikationer som ett kejsarsnitt kan medföra… samtidigt som tanken på att brista vid vaginal födsel får ett kejsarsnitt att locka lite… Jag har många tankar och rädslor kring båda alternativen och hoppas verkligen att allt går vägen för min lilla bebis! Jag var räddare för att föda barn innan jag fick kontakt med bebisen i magen, nu har iaf lite mer av mitt fokus flyttats från mig själv, till att bebisen ska må bra. Det hjälpte också att läsa boken ”Att föda utan rädsla”, den har fått mig att tänka kring att smärtan inte är farlig, utan bara beskrivande. Den berättar för mig att en födsel är på gång och det är bra då jag kommer behöva veta om att bebisen är på väg ut. Med hjälp av boken har jag också börjat vända mina negativa tankar till mer positiva, som exempelvis att ”Jag kan föda barn” och ”Min kropp är stark”. Jag har tränat på att andas mörkt och göra kroppen tung, då spänningar annars gör att man upplever smärtan kraftigare. Det har absolut hjälpt, men jag är fortfarande rätt rädd tyvärr.
Den senaste tiden har jag dock gått in i något slags förnekelsestadie. Jag är väl medveten om att jag ska föda, men på något märkligt sätt kan jag inte riktigt greppa den informationen, det är så surrealistiskt. Det är skönt, för det innebär att jag inte stressar upp mig, utan kan ta itu med det när det väl är dags.
Tanken på att det ligger en färdigutvecklad bebis inne i min mage är både den häftigaste upplevelsen, och den svåraste tanken att förstå på samma gång. Vem är det som ligger i min mage? Jag vill så gärna träffa dig! Så spännande!
Vid det här laget i graviditeten är det många blivande mammor som blir väldigt otåliga och vill föda direkt. Jag kan hålla med om att det verkligen inte är roligt att vara gravid, då jag mår illa (illamåendet lindras lite av glassen twister minipack btw), har svårt att röra mig, har ont, är trött och har svårt att sova. Jag ser fram emot den dagen om några (flera?) månader när jag mår bättre igen, när kroppen har läkt igen. Jag är däremot inte otålig när det kommer till att föda. Visst vore det skönt om bebisen inte växer sig för stor, då jag tänker att det ökar risken för att jag ska brista, men samtidigt känns det tryggt att bebisen har hunnit växa till sig ordentligt och på så sätt kommer vara mer redo att ta sig an världen utanför magen. Anledningen till att jag inte känner någon stress att föda nu, är att jag njuter av att ta det lugnt och ladda upp batterierna inför mitt nya liv som mamma. Bebisen kommer trots allt komma ut väldigt snart ändå, och det är ett faktum som jag inte behöver ifrågasätta. Sedan väntar nya utmaningar och antagligen ständig oro över att min lilla bebis ska må så bra som det bara är möjligt, och jag ser verklligen fram emot allt kul som vi kommer uppleva tillsammans när jag får vara med och stötta den lillas utveckling.