Idag hade mojmoj blivit 92 år.

Min eleganta vänliga mormor var en nyfiken, engagerad och så levande människa som brydde sig väldigt mycket om alla!

Mormor var framförallt en uppmuntrande vän. Hon var alltid allas vår hejaklack! (Jag höll på att skriva cheerleader men ändrade till ordet hejaklack då jag och mormor har haft många oeniga men samtidigt trevliga konversationer om att ersätta svenska ord med engelska alternativ, haha!)

Hon gladde sig genuint åt allas våra glädjeämnen, och hon uppmuntrade oss alltid att göra saker som fick oss att må bra. Hon uppmuntrade mig att växa, utvecklas och leva mitt bästa liv på ett sunt och rikt sätt.

Hon har alltid stöttat mig i mina studier från 6 års ålder och upp till högskolan. Hon läste mina utkast till böcker som jag försöker få publisserade och uppmuntrade alltid denna dröm.

Hon tyckte alltid att jag var så bra, inte för mina prestationer, utan bara för att jag var jag.

Hon var faktiskt fantastisk och jag är stolt över att få dela mitt namn med henne.

Min mormor var väldigt givmild och omtänksam. Hon brydde sig väldigt mycket om alla människor, både människor som hon kände men även människor i världen generellt. Hon ställde alltid upp och var hjälpsam på de sätt som hon kunde.

Hon var pigg och rapp i huvudet. Smartare än någon annan, med ett minne som få besitter. Hon talade flera språk och var ett levande uppslagsverk som alltid törstade efter ny kunskap inom de flesta ämnen. Hon hade ett sinne för humor, var envis, stark och knatade på bra, haha. Minst sagt en inspiration.

Mormor var min mojmoj, hon tog hand om mig på höstlov och sportlov, hon läste sagor, bakade och hjälpte mig med läxorna. I takt med att jag växte upp ändrades vår relation och hon blev mer utav en vän. Mormor var väldigt delaktig i mitt liv och hängde alltid med i alla svängar som mitt liv tog. Hon engagerade sig alltid i mina nyvunna intressen. Vi hade fortfarande en mormor-barnbarn dynamik, men vi var också vänner som skrev mejl till varandra regelbundet och pratade om litet som stort. Vi trivdes i varandras sällskap och hade ett utbyte av varandra som är svårt att hitta i vänskapsrelationer. Jag har inte jättemånga vänner men mormor var en av dem.

Jag känner ett tomrum och saknad. Jag saknar hennes närvaro och jag vill så gärna berätta om hur fina hennes barnbarns barn är och hur mycket de har växt och utvecklats sedan senast, hon var alltid genuint nyfiken och intresserad av mina barn och vårat liv…

Det känns tomt och sorgligt att inte få fira ytterligare ett födelsedags år och saknaden är stor men jag tänder ett ljus och tänker på henne ikväll… ❤️