Idag är det alla hjärtans dag, och jag tänkte att det kunde passa att jag berättar lite om mina fina bebisar, som jag inte har känt så länge men som redan har fått en speciell plats i mitt hjärta!
Margo
Min lugna och mysiga lilla raring
Det fanns fem råttor att välja mellan, när jag skulle ta hem mina sötnosar. Fyra av råttorna kom från samma kull och Margo var den lilla tjejen som inte kom från samma kull. Hon var en liten snäll flicka som var lätt att flytta över till sin nya bur. När hon hade flyttats över satte hon sig i ett hörn på burens botten och såg osäker ut medan de andra klättrade upp och la sig i hängmattan. Eftersom att hon satt stilla och ensam, fick jag intrycket att hon skulle vara den räddaste av tjejerna.
Nu när jag har lärt känna Margo, vet jag bättre. Hon är inte rädd, hon är den som är lugnast och tryggast. Hon är tjejen som helst kommer fram och sätter sig i fickan på tröjan eller kryper upp på axeln och som man kan klappa (Förutom när hon ligger i buren, då brukar hon snällt flytta på sig, om jag klappar henne, så att jag ska veta att hon inte vill.). Hon har en stillsam personlighet. Om hon äter mat från handen, plockar hon den försiktigt, så att det inte märks. När hon kryper runt på ryggen eller magen under tröjan, är det nästan som att hon flyter fram. Trots denna lugna personlighet och trots att hon kommer från en annan kull, låter hon sig inte köras över. Hon hör lika mycket hemma i gruppen som de andra. Alla tre är fina systrar som tar hand om varandra.
Margo tycker också om att sätta sig i en liten tygpåse som jag hänger runt halsen. Hon sticker upp huvudet och tittar ut när jag går runt lite i lägenheten.
Margo är den enda av tjejerna som endast äter innehållet av gröna ärtor och slänger skalet.
Edith
Mitt pigga och matglada lilla hjärta
Edith var den första tjejen som jag valde att ta hem. Hon är den minsta till utseendet av de tre. Hon låter sig inte skrämmas om jag gör snabba rörelser, och hon visar inte att hon blir rädd för plötsliga ljud. Hon är väldigt livlig själv. Hon har mycket energi och är väldigt nyfiken. Hon kommer gärna fram och älskar att krypa innanför mina stora koftor. Om jag inte har öppnat koftan går hon runt mig tills hon hittar en ingång att krypa in i.
Till skillnad från Margo, märker jag väldigt tydligt när hon klättrar på mig. Hon klättrar genom att greppa med tassarna och hon ”buffar” sig fram och puttar upp tröjan genom att lyfta huvudet. När hon går under en filt eller tröja är det lätt att se var hon är eftersom att det guppar upp och ner. Edith är även motsatsen till Margo då hon kan gilla att bli klappad när hon är i buren, men inte visar intresse när hon är utanför buren eftersom att hon då har fullt upp med annat.
Edith hade oturen att gå och nysa de första dagarna när hon flyttade in hos mig, men det är tydligen vanligt när en råtta byter miljö och det gick över ganska snabbt. Hon var så söt, jag hörde ofta var hon var för att hon då och då sa ”Puff, puff”.
Hon tycker om mat. De andra tjejerna slickar försiktigt av banan från mina fingrar men Edith håller om fingret med sina tassar och slickar frenetiskt, som om hon inte har fått mat på en vecka.
Den här lilla sötnosen har dessutom en vana att utforska allt med sina tänder. Hon bits inte, men hon smakar för att bekanta sig med både mig och materiella saker. Jag accepterar hennes sätt att utforska eftersom att hon har lärt sig hur hårt hon får lägga tänderna mot mig. Om hon skulle lägga tänderna lite för hårt, piper jag till, redan innan det gör ont. Jag säger ”Aj” i en hög ton. När jag har gjort detta har hon släppt, backat undan, kommit tillbaka och gjort samma sak igen. Då har jag sagt ”Aj” igen och då har hon släppt direkt och inte upprepat beteendet. Det har varit som att hon testar vad det var jag reagerat på, och när hon vet varför jag sagt ifrån, slutar hon. Man ska inte dra undan handen eftersom att råttor då kan lära sig att de kan bitas när de vill att man ska gå undan. Man ska säga ”Aj” väldigt ljust eftersom att råttorna har lätt att förstå vad vi menar, då de själva piper när de berättar att något gör ont.
Men för att förtydliga, Edith är ingen bitare, det är bara hennes sätt att ta kontakt och det är till och med riktigt mysigt. Hon lärde sig dessutom snabbt att jag inte säger ifrån om hon biter på mina naglar och gör därför hellre detta en att lägga tänderna om mina fingrar. Hon vet skillnaden, det märks på hur hårt hon tar i.
Råttor kan dessutom visa att de tycker om varandra eller människor genom att slicka eller nypa lite med tänderna, de gör såhär i både situationer då de menar väl och tvättar varandra men det kan också vara ett sätt att vara lite dominant… Det beror på sammanhanget, men när Edith slickar på mig upplever jag att hon har tillit till mig.
Edith är den som är lättast att fjäska för med mat/godis. (Men ingen av de här tre tjejerna är lätta att ”muta” med godsaker)
Agnes
Min eftertänksamma och smarta lilla älskling
Agnes, var den sista råttan som flyttades över till transportburen. Jag valde henne på grund av hennes energi. Jag kallade henne för upptäckaren i gruppen och upplevde henne som den tjejen som var mest framåt av de tre. Hon har inte bytt personlighet, men jag märkte rätt snart att jag hade missuppfattat hennes beteende. Hon var den som utforskade transportburen först. De andra två hade satt sig på botten och såg förvirrade ut medan Agnes direkt vågade klättra upp på burens galler och hittade till hängmattan, så att Edith också vågade klättra dit och lägga sig. Sedan klättrade hon ner igen och la sig lite bredvid och lite över Margo, som en beskyddare. Hon var framåt och modig! Hon var nyfiken och upptäckarsugen!
Det visade sig att hon var nervösast av dem alla, hon var den av de tre, som var mest på sin vakt. Hon är en väldigt reserverad liten tjej som tar längre tid på sig att lära känna mig och allt nytt runtomkring henne.
Hon är också den tjejen som har flest idéer. Hon är riktigt smart och orädd när det kommer till att utmana sig själv med att hoppa mellan olika saker även om avståndet är för långt för henne. Hon var först med att komma på hur hon skulle ta sig in i min skrivbordslåda (som dem inte får vara i). Skrivbordslådan var tvungen att skruvas loss, för att hon skulle komma ut igen. Hon var den som först började försöka klättra upp till buren på egen hand och hon var den första som smet iväg in bakom buren (som hon inte heller får eftersom att jag då måste plocka ner buren och se om hon har kissat). De tycker om att klättra utanför buren, både att tränga in sig i ett smalt utrymme och att klättra högst upp på taket.
Jag ser fram emot att se vad hon ska hitta på härnäst.
Agnes kan hoppa högst och längst, men för att vara rättvist så är hon också en aning större än de andra två systrarna.
Mina bebisar är de finaste råttorna som finns (tycker jag).
De sover tätt ihop, på varandra. De tvättar varandra och leker med varandra. De är så fina tillsammans. Tre fantastiska individer med tre härliga personligheter.
Dagens outfit:
Hjärtan på strumporna idag.